svar: ja !

aja, nu ska jag fortsätta vara uttråkad och hitta nån rolig att snacka med på skype eller nåt.. *håller tummarna*

grääääääääääääs !

osminkad bild ifrån imorse, dock smått redigerad.

björnbror ♥

klicka här för en bild där man faktiskt ser vem det är..

"du varg, du varg, kom inte hit. ungen min får du aldrig.."

(skit i snyggingen till vänster..) det är villhelm vi bryr oss om i detta fall ! :D pottfrilla.com

söt grabb ! :')

↑ fiiin hög ! :D

Jag tänkte faktiskt skriva om några olika tillfällen… Jag har ju så många minnen liksom! ^^ Speciellt många minnen har jag med Julia och Maya. Vi har ju liksom känt varann sen jag inte minns när! Det känns som att de har varit med mig sen jag föddes.

Till att börja med bråkade jag och Maya väldigt mycket. I förskolan började vi bråkade och om jag minns rätt så slog Maya mig till och med, bara för en liten legodrake. Hihih ^^

Vi lekte också nästan alltid med barbie alla tre. Oftast gjorde vi det hemma hos Julia, eftersom att hon hade de finaste barbiemöblerna och flest dockor. Alltid när vi lekte så var jag killen som var kär i Julia och Maya var ”the bad guy” som var avis på Julia och ville att jag skulle vara kär i henne istället. Lite invecklat men aja ^^

För övrigt var jag alltid kille när vi lekte. När jag var liten ville jag faktiskt bli kille när jag blev stor. Julia pratade om att man kunde operera sig så man blev kille och det ville jag jättegärna göra. Det kanske förklarar min manlighet nu… Är ju liksom biffigast i klassen. Höhöh

En vinter i trean kanske (vild gissning…), så bestämde vi oss för att åka längdskidor ut på åkern. Smarta som vi var åkte vi så långt ut vi orkade, och sen orkade vi inte åka tillbaka igen… smidigt! >.<

söt liten lekistrio ! (:

sitter i skolan och har svenska. så visst jobbar jag hårt nu när jag sitter och skriver som nån nörd eller nåt ? svar ja (:

det känns allmänt ovant med så låg uppdatering men jag får vänja mig för jag kan ju liksom typ inte få ihop mer än max två inlägg per dag nu när jag inte har nån egen dator ! -.-'



en gammal bild jag hittade på denhär datorn ? hmmm.... från sjuan tror jag >.<

snart vankas no OCH NU KOMMER MIN LÄRARE HEJDÅ :'D

06.17 - Alarmet gick av. Satte på snooze i 3 min.

06.20 – Steg upp motvilligt.

06.21 - Morgonrock på. Hasade mig till toaletten.

06.22 - Satte mig och bajsade/kissade. Minns inte riktigt detaljerna.

06.23 - Satte i linserna och granskade min morgonfrissa.

Nej men allvarlig… Jag gjorde i ordning mig. Åt frukost. Borstade tänderna… Sen hade jag en trevlig halvtimma kvar. Den spenderades klokt framför datorn. Runt halv åtta kom Maya och Julia. Mamma hade lovat att skjutsa oss till skolan första skoldagen. Dock kom vi iväg tio minuter än väntat och det var ganska halt på vägen. Men min mamma som är så otroligt duktig på att köra klarade det galant!

Sen väntade ju skolan och det flög iväg som en fågel. Trevligt trevligt. Sista lektionen var hemkunskap och jag och Julia och Joar bestämde oss för att gå in till stan istället för att vänta på den fördömda stadsbussen. Det var ganska halt och Joar var söt och hade såna där moments då han var otroligt nära på att halka… Han älgade också. Gulligt.

Vid Ruden lämnade Joar mig och Julia. Någon halvminut senare mötte vi upp Oskar som följde oss vänligt ungefär 50 meter. Snällt gjort (:

Vi sa hejdå till Oskar och satte oss sedan på bussen hem. Julia hängde med mig hem och vi satt ett tag framför datorn innan jag tog fram digestivekex och mjölk. Då blev det att sitta och leka ”ett skepp kommer lastat”… Jupp, så bra är vi. Inte så rolig lek dock, men ändå fortsatte vi?

Vi tröttnade, och begav oss till Maya. Där kollade vi på TV och käkade godis busiga som vi är. Nån halvtimme innan jag skulle hem kom vi på att vi faktiskt ville göra någonting och Maya och Julia startade Wii Fit. Jag hjälpte inte till. Jag låg i soffan och latade mig. Så snäll är jag. Jag fick istället nys på iPaden och började pilla med den. Det var inte bra för mitt huvud… Jag gick hem efter ett tag för att äta. Och nu sitter jag här med planer om att öva trumpet snart och ta en dusch.

oj, det var mycket att skriva ! det var sista gången jag skrev så detaljerat hahha ! x)

Det finns många saker jag stör mig på. För det mesta stör jag mig på folk...

Folk som inte kan vara sig själva. Folk som inte låter andra vara sig själva. Folk som går före i köer. Folk som lägger skulden på andra. Folk som gör grejer de inte vill för att bevisa sig tuffa. Folk som skryter. Folk som är allmänt störande. Folk som inte lyssnar på vad man säger. Folk som går på en i Nordstan. Folk som är respektlösa. Folk som ljuger. Folk som pratar skit. Folk som är falska. Folk man litar på helt i onödan. Folk som sprider vidare hemliga hemligheter. Folk som ringer på dolt nummer. Folk som fjäskar. Folk som är själviska. Folk som inte låter en ha nåt privatliv. Folk som inte står för vad de har sagt. Folk som inte har någon papperskorg på toaletten. Folk som inte fattar när det räcker. Folk som bryter vad de lovat. Folk som går efter rykten. Folk som skapar rykten. Folk som stirrar. Folk som är dumma. Folk som klagar. Folk med bögfobi. Folk som inte kan säga förlåt. Folk som inte ger sig. Folk som pratar för högt i telefonen. Folk som inte bryr sig. Folk som pratar när man kollar på film. Folk som är allmänt långsamma. Folk som är för perfekta. Folk som tror de vet allt..

och till sist stör jag mig på min dator som inte vill sammarbeta.

Jag började min dag med en riktigt uppiggande frukost. Den bestod av havregrynsgröt med hallonsylt, stekta ägg, bacon, toast och nypressad apelsinjuice. Låter ganska flashigt va? Hahaha, i själva verket blev det som vanligt, flingor med mjölk…

Till lunch däremot (och nu är jag ärligt) så åt jag rester ifrån torsdag, då vi hade fint besök. Whiskykyckling med potatiscocotte. Inte fel nånstans! (:

kan dock hålla med om att det ser ut som babymat..

När vi kommit till Ahlis sen fanns redan planer för att äta sushi. Så vi bosatte oss i köket och betraktade Ahlis och hans pappa medans de kokade ris osv. Dock hade inte Ahlis pappa någon fisk så det fick bli en vegetarisk variant…

Men det var gott ändå! Nästan för gott. Jag åt tills jag var mätt, och när jag var mätt åt jag ännu mer. Inte så smart men gud va gott det var! Filip däremot kunde knappt äta något av det, han tyckte inte alls om det. Hanna tyckte att det var okej och Ahlis och Sven Olof åt som vanligt. Men jag måste säga att jag åt som en gris eller nåt? Hahahah

När jag kom hem blev som sagt mitt val att äta toast istället för wokgrytan pappa hade lagat. Så mycket orkade jag faktiskt inte, så toast fick bli mitt snabba val. Det är faktiskt en av mina favoriter om man ska äta något snabbt. Dock tycker jag inte om när det är ost på så jag kör på bara smör. Passar mig perfekt!

Och idag kände jag verkligen bloggandan! Att gå runt och fota det man precis ska äta känns bara so kissie-style! Har jag rätt? x)

En rolig kväll tillbringar jag nog helst med folk jag tycker om och trivs med. Sen spelar resten inte så mycket roll.

Kanske nått i stil med filmkväll… god mat framför TVn, bra film (fast om sällskapet är super spelar filmen ingen roll), mycket skratt och såklart en god efterrätt eller bara extremt mycket godis och läsk!

det vattnas i munnen på mig ! >.<

Sen är ju att sova över bara ett plus på det hahah.

Annars är ju alltid discon kul. Speciellt dedär timmarna innan man sticker iväg, då man bara pratar och har kul med tjejkompisarna. Och sminkar sig såklart! :P

Men som sagt… tillbringas kvällen bara med folk man tycker om spelar det verkligen ingen roll.

Kärlek kan vara helvetet. Fråga mig, jag vet. Det kan vara himlen. Fråga mig, jag vet. Kärlek kan också komma med enorma överraskningar. Fråga mig, jag vet.

Om det är något jag har lärt mig 2010 så är det att kärlek, det är trygghet. I alla fall för mig. Tillexempel mina bästa kompisar. När jag är med dem kan jag alltid vara mig själv, alltså trygghet, alltså kärlek. Hos dem kan jag alltid finna tröst, alltså trygghet, alltså kärlek.

Så är det också i de mesta fall… älskar man någon känner man sig även trygg i dess sällskap. För mig gick det så långt att jag till och med kände mig trygg i den älskades säng. När det tog slut mellan oss upptäckte jag att jag faktiskt, fortfarande, kände mig trygg i just den sängen.

Likadant med olika röster och ord. Eller ett ord sagt av en särskild röst, en särskild människa. Tillsammans med rösten blir liksom ordet magi, fattar ni? Det blir tryggt att höra en speciell röst till en speciell person kalla dig ”gumman”, eller ”älskling”. Samtidigt som det bara låter fel och konstigt om en helt annan person med en helt annan och kanske ovan röst kallar dig samma sak?

Faktiskt är nog det här det svåraste jag försökt få ner i ord. Det är ju så himla svårt att förklara. Jag vet ju inte ens om ni hänger med. Gör ni det?

Kärlek består ju liksom av så mycket olika saker. Tröst, trygghet, tillit. Glädje också. Och sorg. För visst gör kärlek ont. Det lämnar enorma sår som bara tiden kan läka.

Lägg märke till att allt rör sig i en cirkel. Tillexempel… en kvinna blir sviken av sin man, som inte var ärlig mot henne. Hon blir ledsen, han svek henne ju. Kvinnan vänder sig till sin bästa vän som tröstar henne och däri ger henne trygghet. Med hjälp av sin vän lyckas kvinnan läka sina sår och återigen bli lycklig.

Ni måste ursäkta mitt konstiga språk men jag skriver i Word och varje gång jag skriver i Word ställer jag liksom in mig på att skriva på ett visst sätt… lite mindre vardagligt osv. höhöh

Till sist vill jag bara dela med mig av en jättefin fras som pappa delade med sig av när jag frågade honom vad han tyckte att kärlek var. Hans svar; “A warm place you can always return to.”

Det låter som trygghet om jag får säga det själv.

Sen skulle jag också vilja tacka alla de som jag älskar, och de som älskar mig. Tack för att ni ger mig tröst, trygghet och tillit när jag som mest behöver det. Kanske även när jag inte behöver det. Jag har er att tacka till att jag är så stark som jag är idag. Ni har hjälpt mig gå igenom mycket, och utan er hade jag nog inte klarat det. Tack ♥

Jag är uppväxt i en kristen familj så det är klart att jag är något religiös ändå. Jag har gått i kyrkan ända sen jag minns och det har alltid vart en vana för mig att be vid tillexempel matbordet. Jag bad faktiskt även kvällsbön med mina föräldrar tills jag var kanske runt tio år… hahaha

Det var alltid en självklarhet då, man tänkte liksom aldrig på det. Nu de senaste åren har frågan blivit mer aktuell i och med att jag åkt på sommarläger med EFS osv.

Ed-lägret 2009

Jag har dock inte fattat Gud riktigt… det är ju helt enkelt omöjligt att gå på vatten tillexempel. Men känslan tycker jag om. Folk pratar ju om hur de känner hans närhet ibland när de ber och lovsjunger och allt vad de gör. Och faktiskt, har jag känt det också. Bara en gång, men det räknas ju ändå. Det var i somras, på lägret i Ed. Det var andra året jag var där och nu hade Julia hängt med också. Det var på en av gudstjänsterna, närmare bestämt en stationsgudstjänst. Det innebär att man kan gå runt i kyrkan och göra lite olika saker, kanske skriva en bön på en lapp eller sätta sig i en grupp och lovsjunga.

Jag gick runt som alla andra. Jag skrev upp på en tavla vad jag var tacksam över och jag skrev en bön på en lapp. Jag bad om lycka. Sen gick jag vidare och satte mig och pratade med en av ledarna. Vi pratade om föräldrar, hur det är att vara tonåring, hans barndom och såklart om Gud och tro och sånt. Vi blev avbrutna när Per the priest välsigna alla böner de i rummet hade skrivit. Sen sjöng vi några lovsånger tillsammans och jag fick en jättekonstig känsla i magen. Eller den var inte konstig, men jag hade aldrig varit med om någon liknande känsla och det skrämde mig väl lite. Jag blev alldeles varm och kände mig så himla sjukt älskad. Jag kan inte förklara varför, för jag vet knappt själv, men jag blev så otroligt nära på att börja gråta också.

Lite komiskt var det också… för när jag kollade mig runt i kyrkan efter att ha svalt gråten så såg man alla andra. Och de såg lika trygga ut som jag kände mig. Det syntes verkligen hur fyllda av glädje de var. Plus att de flestas ögon också svämmade över av tårar.

Det var den gången jag träffade Gud. Och shit va jag är stolt över att säga det. Men faktiskt så har jag inte varit med om något liknande någon annan gång. Det var bara den gången. Jag går faktiskt i kyrkan nästan varje söndag nu för tiden, men jag har aldrig fått den känslan tillbaka. Aldrig.

Så ja, jag är nog troende ändå. Eller jag känner mig troende när jag tänker tillbaka till den gången i kyrkan i Ed. Och visst, det kanske inte är så lätt att tro på allt som står i bibeln, men det är sjukt gött att bara få hoppas.

Så, nu har jag skrivit om Min tro. Hope you enjoyed it. ’cause I didn’t. Hahaha. Ne men det känns faktiskt lite skämmigt att berätta exakt hur jag tycker om det här. Hoppas ni förstår mig… >.<

Jag föddes år 1996, fyra år efter att min bror föddes. Min mamma ville att jag skulle heta Nicolina, medans min storebror sa, första gången han såg mig; ”Hon ska heta Bengt!”. Det blev Elsa trots allt, men jag gillar faktiskt det mer än Nicolina, och framför allt Bengt, haha.

Min mamma föddes år 1960, och växte upp i en liten by utanför staden Skellefteå, norr någonstans… När man lyssnar på mamma när hon berättar är det alltid väldigt norrländska historier. Det handlar om att åka skidor, vandra i fjällen, renar och enormt mycket snö.

Mamma började plinga på pianot redan vid fyra års ålder, och när hon var tretton år började hon ta orgellektioner. Massor år senare var hon diplomorganist. För några månader senare blev hon även doktor i musikvetenskap.

Pappa däremot, är amerikan som ni nog vet vid det här laget. Han kommer ifrån Minnesota, som ligger typ mitt i smeten. Han växte upp i en så amerikans familj man kan växa upp i, om man bortser från att farmor och farfar har europeisk bakgrund. Farfar arbetade som magister, och han var väldigt respekterad av sina elever. Farmor var som de flesta gifta kvinnor i USA, hemmafru. Det var hon som tog hand om hemmet och pappa har berättat att hon alltid var väldigt upptagen. Det är hon faktiskt fortfarande, hon har alltid grejer att göra!

Pappa var väldigt duktig i skolan och fortsatte sina studier på snobbskolan Deerfield. Efter det var det inte svårt att få plats på andra bra skolor. Först hade pappa planer på att utbilda sig till advokat, men sen kom han på att han inte hade lust med det. Han tackade istället ja till en erbjuden plats som lärling på ett orgelbyggeri i en stad vid namn Eugene, i delstaten Oregon på västkusten i USA.

Mamma hade fått jobb som kantor i Hagakyrkan, Göteborg. Det var nödvändigt med en ny orgel och den skulle komma ifrån USA hade det blivit bestämt. Av en slump var det just det orgelbyggeri som pappa jobbade hos som fick jobbet och vid installationen av orgeln träffades mamma och pappa och blev väldigt kära. Trots att de knappt förstod varandra (mamma kunde måttligt med engelska), förlovade de sig våren -92. Samma sommar gifte de sig.

Pappa flyttade till Sverige och där bodde de i Haga. Mamma var ju kantor där och pappa ägde ett mindre företag. År 1993 föddes som sagt min storebror, och fyra år senare föddes jag. Samma år som jag föddes flyttade vi till Oregon, USA, i ett år. Faktiskt så trivdes varken pappa eller mamma. Pappa hade gått och blivit svensk…

Vi bosatte oss inne i Lidköping i några månader, tills vi hittade huset i Lovene och övertog ett orgelbyggeri som funnits i Lidköping tidigare.

Ja, mer än så är svårt att säga om min familj… vet inte riktigt vad man skulle säga liksom ^^ men skitsamma :) hoppas ni fattat lite.. höhöh

Som de flesta av er vet så heter jag Elsa, och som de flesta av er vet så har jag en väldigt försiktig mamma som inte vill att jag ska skriva ut mitt efternamn… så vi skippar den biten. Jag är fjorton år fyllda och har ett ben som är tjockare än det andra. Ganska oviktig information men skitsamma. Jag bor i en by någon mil utanför den lilla staden Lidköping, tillsammans med min familj som består av mig, mina föräldrar, min väldigt diskreta storebror, samt en överviktig katt. Jag trivs någorlunda bra tillsammans med dem, det är väl inte meningen att man ska trivas så bra att det inte finns i en familj liksom. Min pappa är dessutom amerikan, så jag har massa rolig släkt i USA. Min mamma kommer ifrån norra Sverige, så ni kanske förstår själva att jag inte har någon släkt i Lidköping. Det blir till att resa varje gång vi vill träffa farmor och farfar och mormor och alla fastrar osv.

farmor och farfar utanför deras hus i St.Peter, Minnesota

Om jag får säga det själv så är jag en tjej med mycket personlighet, jag tycker om väldigt mycket olika saker tillexempel. Det passar ganska bra in med klassen jag går i, jag går nämligen musikprofil. Min klass är helt enkelt helt underbar, och jag fattar inte hur jag ska klara av att lämna den nästa år! Kommer bli helt jättehemskt, kommer sakna den så sjukt mycket. Annars har jag väl aldrig tyckt om skolan så vidare mycket. Det kan variera dock, ibland är jag på så sjukt bra humör för att sitta och kasta bort tid i skolbänken, men oftast blir det annat än skoluppgifter som kladdas ner i mina häften… Jag tycker närmare bestämt väldigt mycket om att rita, speciellt djur, och speciellt hästar. Jag har faktiskt en bakgrund i stallet, jag red väldigt mycket ett tag. När sjuan började bestämde jag mig dock för att sluta rida, det kändes inte så värt längre. Men jag längtar ofta tillbaka till hästryggen faktiskt. Jag har också tyckt om andra djur ända sen jag var liten. För ganska många år sen var nästan allt jag ville ha en hund. För att bevisa för mina föräldrar att jag skulle klara av det tog jag med en av mina många gosedjurshundar ut på långa promenader flera gånger om dagen. Detta tog dock slut efter ett tag när jag inte orkade mer. Så jag antar att jag nog inte var redo för en hund iallafall…

Jag citerar det som mina lärare sagt i alla år, jag är en tjej med mycket fantasi och kreativitet. Jag har alltid haft lätt att se saker framför mig. När jag var mindre, och detta räckte ganska många är framåt, så har jag gått runt med osynliga djur. Jag har helt enkelt låtsats att jag haft en hund som bara jag kan se, eller en häst, eller vad det nu kunde vara. Jag älskade att leka fantasilekar och hade väldigt lätt att låta fantasin flöda. Tillslut växte mina kompisar ifrån mig i det, de spelade hellre king och sånt på rasterna, så jag gick helt enkelt omkring och inbillade mig själv saker på egen hand. Det gjorde att jag helt enkelt började känna mig lite ensam emellanåt, så det var väldigt skönt att sluta sexan sen och börja om på nytt. Där tog också mina ensamma raster slut, i och med att jag började i världens mest underbara klass.

min klass förra året, 7c musikprofil

På vårterminen i sjuan hade jag det ganska körigt ett tag, och det förändrade mig väldigt mycket. Jag provade mycket nytt och fick nya kompisar. Det är verkligen ingenting jag ångrar idag, för jag har bättre kompisband än jag någonsin haft. Jag är väldigt trygg i den jag är och är inte rädd att prata ut om mig själv för folk jag inte känner. Jag har också väldigt lätt att ta kontakt med folk och säga vad jag tycker. En gång när jag var liten tillexempel, så åkte jag tunnelbana med min mamma i Stockholm. Det var ganska trångt och vi fick sitta mittemot några andra. Kvinnan som satt framför ögonen på mig hade acneärr i hela ansiktet. Jag visste ju inte vad det var så jag frågade henne helt enkelt varför hon hade massa konstiga prickar i ansiktet. Mamma blev jättechockad att jag frågade något så dumt och ursäktade mig massa gånger till kvinnan. Så som sagt, jag har aldrig vart särskilt rädd för att ta kontakt och säga vad jag tycker.

Som ni kunde läsa lite tidigare så har jag alltid haft väldigt livlig fantasi. När jag gick på låg och mellanstadiet så älskade jag att skriva sagor. Om jag kollar igenom alla böcker och papper ifrån den tiden kan jag hitta hur många sagor som helst. Min svenskalärare drog faktiskt iväg mig nån gång och började babbla om hur duktig jag var och hur otroligt bra jag skrivit uppsatsen, bara det att jag inte läst uppgiften rätt och skrivit om fel sak. Om jag skrivit rätt hade jag definitivt fått högre betyg, och med det var jag ganska stolt ändå eftersom att jag fick ett VG på uppsatsen.

Så jag antar att det är där nån stans som jag fått grunden för att trivas med att blogga. För det gör jag verkligen! När min förra pojkvän gjorde slut var jag så ledsen att det inte fanns ord för det, och jag sa att jag skulle ta en bloggpaus tills jag mådde lite bättre. Jag lyckades väl hålla mig borta ifrån att skriva i typ två dagar, men inte mer än så. Vissa bloggare har problem med att hinna med och uppdatera osv, men jag är lite tvärtom. Nu var jag ju nyss i fjällen och åkte skidor, och jag tyckte det var ganska jobbigt att inte resumera dagen tillexempel. Så aah, jag är ganska glad för att jag börjat blogga, faktiskt.

/elsa ♥