Jag är uppväxt i en kristen familj så det är klart att jag är något religiös ändå. Jag har gått i kyrkan ända sen jag minns och det har alltid vart en vana för mig att be vid tillexempel matbordet. Jag bad faktiskt även kvällsbön med mina föräldrar tills jag var kanske runt tio år… hahaha

Det var alltid en självklarhet då, man tänkte liksom aldrig på det. Nu de senaste åren har frågan blivit mer aktuell i och med att jag åkt på sommarläger med EFS osv.

Ed-lägret 2009

Jag har dock inte fattat Gud riktigt… det är ju helt enkelt omöjligt att gå på vatten tillexempel. Men känslan tycker jag om. Folk pratar ju om hur de känner hans närhet ibland när de ber och lovsjunger och allt vad de gör. Och faktiskt, har jag känt det också. Bara en gång, men det räknas ju ändå. Det var i somras, på lägret i Ed. Det var andra året jag var där och nu hade Julia hängt med också. Det var på en av gudstjänsterna, närmare bestämt en stationsgudstjänst. Det innebär att man kan gå runt i kyrkan och göra lite olika saker, kanske skriva en bön på en lapp eller sätta sig i en grupp och lovsjunga.

Jag gick runt som alla andra. Jag skrev upp på en tavla vad jag var tacksam över och jag skrev en bön på en lapp. Jag bad om lycka. Sen gick jag vidare och satte mig och pratade med en av ledarna. Vi pratade om föräldrar, hur det är att vara tonåring, hans barndom och såklart om Gud och tro och sånt. Vi blev avbrutna när Per the priest välsigna alla böner de i rummet hade skrivit. Sen sjöng vi några lovsånger tillsammans och jag fick en jättekonstig känsla i magen. Eller den var inte konstig, men jag hade aldrig varit med om någon liknande känsla och det skrämde mig väl lite. Jag blev alldeles varm och kände mig så himla sjukt älskad. Jag kan inte förklara varför, för jag vet knappt själv, men jag blev så otroligt nära på att börja gråta också.

Lite komiskt var det också… för när jag kollade mig runt i kyrkan efter att ha svalt gråten så såg man alla andra. Och de såg lika trygga ut som jag kände mig. Det syntes verkligen hur fyllda av glädje de var. Plus att de flestas ögon också svämmade över av tårar.

Det var den gången jag träffade Gud. Och shit va jag är stolt över att säga det. Men faktiskt så har jag inte varit med om något liknande någon annan gång. Det var bara den gången. Jag går faktiskt i kyrkan nästan varje söndag nu för tiden, men jag har aldrig fått den känslan tillbaka. Aldrig.

Så ja, jag är nog troende ändå. Eller jag känner mig troende när jag tänker tillbaka till den gången i kyrkan i Ed. Och visst, det kanske inte är så lätt att tro på allt som står i bibeln, men det är sjukt gött att bara få hoppas.

Så, nu har jag skrivit om Min tro. Hope you enjoyed it. ’cause I didn’t. Hahaha. Ne men det känns faktiskt lite skämmigt att berätta exakt hur jag tycker om det här. Hoppas ni förstår mig… >.<